”Vad kan jag egentligen inte
göra med min stora rumpa?”
Är du en av alla som lagt socker och fett på hyllan så här efter nyår?
En av alla som köpt gymkort, börjat på ny sport eller köpt nya löparskor?
Att ha mer träning och mindre ätande som sitt nyårslöfte är mer regel än undantag i Sverige idag?
Och jag kan inte påstå att jag inte varit där. Jag är fortfarande där.
De senaste fem-sex åren av mitt liv har ägnats åt väldigt mycket självhat.
Jag har under två perioder av mitt liv varit ganska djupt i att leva på så lite mat som möjligt och träna så mycket som möjligt.
Men jag tror inte många ser mig som en tjej med så pass mycket självförtroendeproblem som jag faktiskt har.
Jag är inte väldigt smal, jag är ofta glad och jag äter minst fyra mål mat varje dag.
Det sitter mest i huvudet. Jag kan i princip inte sätta mig ner utan att kolla på mina lår och få en klump i magen över hur stora de är. Jag får panik om jag inte tränar minst fem gånger i veckan. Helst ska jag träna varje dag.
Jag vet inte exakt vad man har för komplex som kille. För lite magrutor, för smala armar eller ben kanske.
Oavsett kön eller ålder så tror jag många känner som mig.
Men jag älskar träning, jag älskar att se hur jag blir starkare och starkare. Men jag måste sluta fokusera på vågen och omkretsen på mina lår.
För egentligen vill jag inte ha det som fokus i min träning, då blir det bara jobbigt och kravfyllt.
Jag har struntat i att umgås med vänner för att träna, jag har struntat i roliga utekvällar för att jag inte vill dricka de (enligt mig) onödiga kalorierna som finns i alkohol.
Och jag kommer att ångra det väldigt mycket om några år. När jag på riktigt inser hur dumt det är.
På nyårsdagen läste jag detta på heltenkeltfi’s instagram: ”Kan inte kroppen bara få vara? Väldigt få saker som räknas i livet kräver för övrigt en kropp med noll underhudsfett, celluliter och bristningar. Att älska, älskas, dansa, kramas, pussas, umgås, skratta, vara en fantastisk mamma, vän, partner – inget av det avgörs på vågen. Inget av det är omöjligt med vare sig fluffmage eller dallerrumpa.”
Det var något med den texten som faktiskt fick mig att tänka efter. Vad är det egentligen jag inte kan göra med min stora rumpa och stora lår? Det enda jag kan komma på är: sitta på pyttesmå stolar.
Och helt ärligt kanske jag klarar mig utan att sitta på pyttesmå stolar.
Så ska vi göra ett nytt nyårsmål, du och jag?
Att vi äter oss mätta, utan dåligt samvete.
Att vi tränar för att det är roligt, och för att bli starka.
Jag ska försöka, är du med mig?
Snabbare än ljudet
