Orkar du inte läsa reportaget? Lyssna här:
I ett gammaldags lärarrum står te, kaffe, julmust och flera olika sorters småkakor uppdukade på den disk som delar av köksdelen från soffgrupperna. Någon har hängt lite julpynt på väggarna och en adventsljusstake lyser mot mörkret utanför fönstret. Vid ett matsalsbord sitter Alexandra och undrar högt för sig själv om den rejäla julfikan hon dukat upp är tillräcklig. Normalt så brukar hon baka själv men den här gången så har hon inte hunnit.
Ett möte är på väg att börja men det är inte lärare som kommer genom dörren. Istället är det tjejer och killar i 16-18års åldern som anländer i klungor. Alla är moderiktigt klädda och har trendiga frisyrer men det finns ingen gemensam stil för hela gruppen. Trots att många verkar känna varandra sen innan så inleder Alexandra mötet med en presentationsrunda: Alla får presentera sig med namn, hur de mår samt vilket band de spelar i. Efter några inledande presentationer – där Simon från The Island som är glad över att han har hittat en annons för billigt kaffe på Willys sticker ut – så kommer turen till Malte från Något Äkta. Malte ser ut som ett 90-tals collegekid med mörk mittbena och polotröja under en sweatshirt. Med ett öppet leende berättar han att:– Det känns som om jag är i en kreativ explosion just nu, och allt kommer ut.
– Vad kul att höra, säger Alexandra. Kan vi få en applåd för det?
Alla i rummer applåderar och ler tillbaka mot Malte. Sen fortsätter mötet på ämnen som juluppehåll (det har bestämts att alla ska kunna fortsätta att använda sina egna nycklar under ledigheten), möjligheterna att få ny studioutrustning (nya gurkor ska beställas) och om banden själva kan stämma om trummorna i replokalerna (ja). På hörnet av matsalsbordet, närmast dörren, sitter en snaggad kille i mörka kläder. Det är Osmond från bandet En droppe bas. Mer om honom senare.
Platsen är Stenhuset i Majorna och banden på mötet tillhör alla Arena 29, ett så kallat levande kulturhus för unga. Den levande biten kommer sig av att de som deltar i verksamheten delvis själva styr vad den ska handla om. Malte, Osmond och de andra spelar musik men det finns också de som samlas för att syssla med olika sorters handarbeten eller spelar spel tillsammans.
Mammut & Arena 29
Stenhuset på Djurgårdsgatan 29
Box 12013, 40241 Göteborg
Mammut
Kommunal musikverksamhet som drivs av stadsdelsförvaltningen Majorna-Linné Kultur & Fritid, i samarbete med Studieförbundet Vuxenskolan. Verksamheten är öppen för alla mellan 11-16 år.
Samordnare: John Frick, john.frick@majornalinne.goteborg.se
Arena 29
Levande kulturhus för alla mellan 16-25.
Deltagande är med och bestämmer vad verksamheten ska handla om men får också hjälp av ungdomsledare med specialkunskaper på olika kreativa områden.
Musikdelen har fem replokaler av olika storlekar fullt utrustade för pop- och rockmusik och en studio. Även andra sorters band spelar här.
De band som är med i Arena 29 får egna nycklar och kan bestämma sina egna tider för när de vill repa.
Ett levande kulturhus
John är samordnare på Mammut, en musikverksamhet för yngre (11-16 år) som finns i samma hus som Arena 29. När någon är för gammal för att spela på Mammut kan denne gå över till Arena 29 istället. John hjälper till med båda. På en av årets regnigaste vinterkvällar så träffas vi i källaren på Stenhuset. Från replokalerna hörs ljud från banden som är här för att öva in sina låtar och av och till så får John gå iväg för att ge tips på hur de kan få till något lite bättre. De som deltar i Mammut förväntas dyka upp på samma tid en kväll varje vecka för att träna på sin musik och spela med bandet eller gruppen.
– Alla som är på Mammut måste följa en struktur – sen kan en komma hit mer om en klarar det. Om vi bara höll lokalerna öppna så skulle vi bara nå dem som skrek högst. Våra erfarenheter säger att vi inte skulle göra dom en tjänst om vi erbjöd högstadieelever fem dagar i veckan. Dom har inte det behovet och det finns en poäng med att dom är ”hungriga” när dom kommer hit.
Under nittiotalet var intresset stort för Mammut. John förklarar det med att studioutrustning var mycket dyrare då och Mammut blev ett ställe att få tillgång till sådan. På den tiden var det främst pop- och rockband som repade och därför är utrustningen bäst anpassad för den sortens musik. På senare år har de dock även gjort en satsning på hiphop.
John vill att det ska vara olika sorters ungdomar som kommer till verksamheten. Fram tills för några år sen var det lika många tjejer som killar som spelade och de jobbar för att komma tillbaka till det och ändra vad han kallar normen kring replokaler.
– Ända sen replokalerna fyllde sig själva har vi ifrågasatt vilka det är som kommer och hur vi kan attrahera andra. Det är inte bara högfungerande människor från kulturarbetarhem som kommer hit. Det är också de med kassa betyg, diagnos och som fått en bild av sig själva med sig från skolan som vi inte delar.
Som ett exempel på hur Mammut försöker få andra att delta än de som oftast brukar dyka upp ger John de två ensamkommande från Afghanistan som just nu sitter i en av replokalerna och övar på sina gitarrer. De kom hit första gången med sin skolklass och fortsatte att komma tillbaka. Samtidigt så erkänner John att det främst är boende i Majorna-Linné som kommer ned till Stenhuset eftersom det är de som hittar dit. Kanske därav kommentaren om kulturarbetarhem.
I studion bredvid en av replokalerna sitter Lars – till vardags producent för bland annat Kapten Röd – och arbetar med några låtar. Han har egentligen en och en halv timme avsatt för varje band men kände att han inte riktigt hann med allt under den tiden. Vissa av de grupper han arbetade med när de var i sjätte eller sjunde klass har nu egna spelningar. Samtidigt så flikar Lars in i vad John säger om varför det är viktigt att nå ut till fler.
– En känsla jag får av många av dom som kommer hit är att vi är en ventil i vardagen. De behöver nåt att göra.
I replokalen
En droppe bas är ett av banden som både John och Lars arbetat med i flera år, både på Mammut och Arena 29. Det är söndag eftermiddag och bandmedlemmarna har släppt in sig själva i ett av Stenhusets hörnrum. De ytor av golvet som inte tas upp av instrument eller förstärkare är mer eller mindre täckta av en matta av ström- och ljudkablar. I ett hörn står två ensamma metallskåp av skolmodell som en påminnelse om vad lokalen brukade användas till innan den blev kulturhus.
Efter en snabb soundcheck värmer bandet upp med en låt i baktakt som låter vagt göteborgsk, ända tills Martin på trummorna tröttnar och vill att de ska spela Mer tid. Nu verkar alla i bandet följa varandra mer aktivt och Viggo på synten sjunger texten. När låten är klar vänder han sig till Osmond som spelar bas och säger:
– Det funkade ju nästan fortfarande.
– Ja, säger Osmond. Och du kunde ju nästan fortfarande spela synt samtidigt som du sjöng.
Men han säger det med ett vänligt tonfall.
En droppe bas
Svensk reggae blandat med hiphop-referenser och lite jazz. Texterna kan handla om ”ungdomsproblem, politik eller bara allmänt lallande”.
Martin Bech – Trummor
Osmond Nilsson – Bas
Viggo Norman – Synt, sång
Ki Rodriguez – Gitarr
Soundcloud: https://soundcloud.com/user-757288018
Bandet börjar med en ny låt och Viggo håller upp sin telefon med låten mot örat för att komma in i rätt tempo. Snart väljer han dock att koppla in den direkt i mixerbordet så att han kan spela upp låten i högtalarna. Alla i bandet utom Martin, som är fast bakom sina trummor, samlas runt synten och börjar träna in ackord och tempo. Efter ett tag blir det tajtare och de bestämmer sig för att spela låten på allvar. Den heter Mellanmål. Efter en första spelning nynnar Osmond Mellanmål och säger med ett leende:
– Jag säger ju att det går alldeles för fort. Vi kommer aldrig att kunna spela den här låten.
De drar låten några varv till och Osmond ändrar sig:
– Vi kan nog spela den, nån gång.
– Det är så här det fungerar när vi repar”, säger Viggo. ”Först försöker vi på en låt vi kan, sen testar vi nåt vi inte kan, sen pratar vi om annat.
Efter att de fortsatt att repa ett tag till vill de prata lite om bandet. Ki, på gitarr, som hittills inte sagt något försöker nu lura mig att det är han som heter Viggo men rättar mig snabbt. Han är den senaste medlemmen i gruppen och har spelat ihop med de andra i två år. Han började i samma skola som de andra och de behövde en gitarrist. De hade då redan spelat ihop i två år.
– Jag sprang in i det, säger Osmond. Sen tog jag med Viggo.
De berättar att Mammut har bra gemenskap och ledare; att det var ett bra ställe att kunna gå ned till. De gemensamma spelningar som verksamheten anordnar för banden som deltar har också varit viktiga. ”De berättar att Mammut har bra gemenskap och ledare; att det var ett bra ställe att kunna gå ned till”
– Publiken gav så mycket respons, säger Osmond. Man fattade vad man får tillbaka av att hålla på med musik.
På Arena 29 träffas banden mindre eftersom alla har egna nycklar men det är fortfarande viss gemenskap på mötena och de känner sig alltid välkomna.
När bandet får frågan om de har några speciella minnen från Mammut och Arena 29 så pratar Martin och Viggo först om de större konserterna som de fick spela på, och hur de sedan ledde till egna gig. Efter ett tag tar dock Martin upp ett annat minne:
– Under en period bråkade jag och Osmond med Viggo och vi pratade inte med varandra. Sen skrev Viggo till oss och frågade om vi skulle börja repa som En droppe bas. Vi kom hit, jag satte mig vid trummorna och när vi gick därifrån så var vi bästa vänner.
”Dom växer tre meter”
John är klar med sin rundvisning av lokalerna den där regniga vinterkvällen och vi har satt oss igen vid vad som ser ut att vara ett vitt altanbord i trä. På bordsytan har någon målat en mosaik av dödskallar i geometriska mönster som verkar ha inspirerats av den stil man kan se under De dödas dag i Mexico. John berättar att han har funderat mycket på vad som gör musik nyttigt eller viktigt och vad Mammut och Arena 29 egentligen är till för. Han säger att även om det är många som är med i Mammut som är duktiga så är det långt ifrån alla som är särskilt kreativa. De kommer ned för att träffa sina kompisar och göra saker tillsammans.
– Det finns en styrka i att båda sorterna kan vara här. Grymt att vi har arrangemang men minst lika grymt att de som kommer hit en gång i veckan kan göra det. Här kan en komma och göra musik om en är i en viss ålder, det ska inte behövas något mer. Det primära är inte att bli duktig på att spela, det är allt annat. Om en fixar att spela i ett band så fixar en ganska mycket. Förhålla sig till andra människor. Vara i ett litet utrymme med dålig luft och dessutom skapa kreativt, och så ska andra ha åsikter om det. Sen så kanske ni har satt upp höga mål med er musik tillsammans och har en tanke om att den ska göra er lyckliga.
Sådana förväntningar kan vara svåra att hantera så John fyller i:
– Varje år, några gånger per år, får man tårar i ögonen på våra arrangemang för att några har slitit så hårt för att ta sig upp på den där tre decimeter stora scenen och spela dom där tre ackorden. Jag vet hur svårt det har varit men dom växer tre meter. De som lyssnar kanske inte alltid tycker det, men dom är bäst.
Snabbare än ljudet
