Film är det tråkigaste jag vet
Till skillnad mot, vad det verkar, alla andra i det här avlånga landet är jag inget stort fan av film och serier. Jag blir trött och rastlös av bara tanken att sitta still i två timmar och stirra in i en skärm.
Vill ni sätta mig i ett filmfack ska jag erkänna att jag kiknade av skratt när jag såg Solsidan-filmen och att den enda film jag sett två gånger på bio är Morran och Tobias.
Så fort jag får en fråga om film när jag quizzar eller är med i frågespel så svarar jag Steven Spielberg. Förvånansvärt ofta visar det sig dock vara rätt svar.
Mitt enorma ointresse påverkar också mitt sociala liv i allra högsta grad – särskilt vid lunchbordet. När snacket om helgens bravader och diskussionen om när skoluppgifterna egentligen ska vara inlämnade så verkar film och serier vara go to-ämnet att prata om.
Tar en tugga av lasagnen och grubblar över om Narcos är en film, en serie eller Bondskurken i den där filmen Adele gjorde en låt till.
Alla rycks med i samtalet med en väldig entusiasm. Jag sitter där tyst. Tar en tugga av lasagnen och grubblar över om Narcos är en film, en serie eller Bondskurken i den där filmen Adele gjorde en låt till. Sen är det bara en tidsfråga innan frågan kommer:
– Har inte du sett den, Victor?
– Nej, det har jag inte, säger jag och tänker att de bara skulle veta att jag knappt sett en enda bildruta av någon av de åtta eller tio (eller hur många det nu är) Star Wars-filmer som finns.
Mitt stora problem nu i livet är att jag har en biobiljett liggandes hemma som snart går ut, så imorgon har några kompisar dragit med mig på bio. När jag kollade in SF:s hemsida förfärades jag över siffrorna som stod efter speltiden: Två timmar och tolv minuter. Jag är redan trött.
Snabbare än ljudet
