Stormen före lugnet

Orkar du inte läsa? Lyssna här:

Efter att ha intervjuat Matt Hough om meditation, vilket ni kan läsa om HÄR, började jag tänka tillbaka på min första meditationskurs, och kaoset som uppstod när jag skulle ta mig dit. Det var maj månad år 2014 som jag hade bestämt mig för att delta i en meditationsretreat i norra Indien, dit jag och min pojkvän skulle ta oss med buss.

Kaoset började redan dag 1 när vi kom fram till busstationen och fick höra att vår buss som skulle ta oss halvvägs dit av någon mystisk anledning var inställd, och det inte fanns någon annan buss vi kunde ta. Då vi inte hade någon tid att förlora så tog vi oss till tågstationen för att försöka hinna med första bästa tåg. På stationen var det så kaotiskt att vi bokstavligt talat fick trycka oss fram genom ett hav med folk för att komma fram till biljettkassan. Det var 40 grader varmt och svetten rann nerför alla kroppsdelar under den långa väntan i den svettiga folkmassan. När det äntligen var vår tur fick vi veta att alla biljetter var slutsålda – förutom i lägsta klassen av fyra möjliga ­– ”general class”. Vi hade hört skräck-historier om dessa vagnar, och brukade själva alltid åka åtminstone en klass över denna för att göra det lite bekvämare för oss. ”Jag sprang med rumpan hängandes ut, med ett hav av indier som publik.” Men då vi inte hade något val så betalade vi de fjuttiga 20 kronorna som den nio timmar långa resan kostade, och sprang. Vi hade bara några minuter på oss innan tåget skulle avgå.

För att spara tid kom vi på att vi skulle hoppa ner på spåren och springa över till vårt tåg några spår längre bort. Jag tog ett stort kliv ner från plattformen, och med ett ”rrritzzz” så revs mina byxor upp i grenen och bakåt. Men det fanns absolut ingen tid att oroa sig över detta, så jag sprang över fem-sex spår med rumpan hängandes ut genom den förvånansvärt stora revan, med ett helt hav av indier som publik. När vi äntligen kom på tåget och såg att det var så fullt att folk satt på golvet, så gav pojkvännen upp hoppet på livet. Han satte sig ner på trappen till tågdörren och stirrade ut med tom blick. Utan att han sa något så kände jag vad han tänkte: ”Ska vi sitta och trängas här på golvet på ett nio timmar långt natt-tåg, när vi hade tänkt sova sött på en buss som aldrig kom?…”

”Trots att allt känts hopplöst, så blev detta en underbar tågresa jag aldrig kommer glömma.”

Jag knöt en kofta runt midjan för att dölja min blottade ända och gick över till ett gäng indier som vinkade åt mig att komma dit. De hade tryckt in sig så mycket att de satt på varandra, för att kunna erbjuda mig en liten plats motsvarande ungefär en skinka på den hårda bänken. De log när jag satte mig ner, och jag kände mig tacksam. Efter ett tag ordnade de ännu lite mer plats så att min förmultnande pojkvän också fick plats. Och trots att allt känts hopplöst hittills den dagen, så blev detta en underbar tågresa som jag aldrig kommer glömma. Den stora familjen som gjorde plats åt oss bjöd oss på mat och te, och vi satt och kommunicerade med händer och fötter och några få engelska ord. Fler nyfikna resenärer anslöt sig till den udda skaran, och tiden flög förbi.

Efter ytterligare ett par dagar av kaos och minnesvärda upplevelser kom vi till slut fram till vår slutdestination Leh, dagen innan min meditations-retreat skulle börja. Och retreaten var helt fantastisk och värd allt kaos i världen. Kolla in dhamma.org om du känner dig manad att meditera tio timmar per dag under tio dagar. Deras center finns över hela världen, även i Sverige. Kan varmt rekommenderas!

Några av de underbara människorna som förgyllde vår tågresa.

Helena Kaloudi