Orkar du inte läsa reportaget? Lyssna här:
Första akten
Norra scenkanten, onsdag kl. 18.57
− Tre minuter kvar, plats på scen, säger inspicient Anders ”Bele” Höglund.
Från salongen hörs sorlet från publiken som letar efter sina platser. Skådespelarna kommer ner från sina loger till området bakom det tunga svarta tyget, på teaterspråk kallat ”byxan”, som skärmar av från scenen. Ett likadant område finns på andra sidan scenen. Det är mörkt så när som på några ljusslingor som sitter strategiskt placerade längst väggarna för att inte störa scenrummet. En tystnad lägger sig som bara störs av knastret i headseten hos scenpersonalen.
− Henrik. Allt klart med insläppet? Frågar Bele.
− Stänger dörrarna nu, svarar publikvärden Henrik Johansson.
− Salongen går, säger belysningsmästaren Christina Rydberg och sänker ner salongsbelysningen.
− Släpp på tungröken, säger Bele och lämnar sitt skrivbord och tar en av kvällens huvudrollsinnehavare Eric Ericson under armen och går fram till scenkanten.
− Det är för mycket rök, säger scentekniker Raul Vega.
− Det är lugnt, säger Bele.
Sorlet avtar i salongen när ett inspelat meddelande uppmanar publiken att stänga av sina mobiltelefoner.
− Då kör vi, säger Bele och släpper iväg Eric samtidigt som en av kvällens andra huvudrollsinnehavare Tomas von Brömssen äntrar scenen från södra sidan.
Publiken applåderar och föreställningen är igång.
Det arbetar fem inspicienter på Stadsteatern. Skrivbordet delar de.
Bele kommer tillbaka till sitt skrivbord bakom ”byxan”. Föreställningens hjärta skulle man kunna säga. Han tittar på sina skärmar, stämmer av via intercomsystemet att alla är där de skall vara. Ställer in kameran med mörkerseende så att han och skådespelarna som skall in på scenen kan följa det som händer där ute ordentligt.
Framför sig har han sin manuspärm. Han följer med i manuset replik för replik. Manuset är fyllt av anteckningar med scenanvisningar och olika ques. En que är en stickreplik, en replik som sägs på scenen som indikerar att någon form av förändring skall ske; en ny skådespelare skall in på scenen eller att scenografin skall ändras.
− Egentligen skall man skriva rent manusen, men jag är lite vidskeplig så jag kör på det med anteckningarna i och det har gått bra hittills, säger Bele.
Inspicienten är den som bestämmer på scenen under föreställningen. Med ett annat ord kan man kalla det scenchef. Allt går genom honom. Till och med tidrapporterna som flera av skådespelarna kom och lämnade precis innan föreställningen skulle börja.
”Det var ’döhäftigt’ att stå på den här enorma scenen.”
Den första scenen börjar rundas av och skådespelarna går av scenen en efter en. Bakom inspicientens skrivbord finns två sminkbord med speglar och flera stänger med kläder. Några stolar märkta ”Kostym” står utställda. Sminkösen, utrustad med pannlampa, hjälper skådespelarna att fluffa till perukerna och rätta till sminket medan kostymören hjälper en annan skådespelare på med ett par skor. Det går fort, men ingen stressar, alla är lugna och metodiska.
Snart är det dags för nästa scen.
Repetition
Stora scenen, onsdag kl. 15.01
− Tack, hinner vi en gång till, säger regissören Rikard Lekander medan de fem skådespelarna på scenen skakar loss armarna och lämnar sina karaktärer.
− Nej, vi är redan sena, ropar någon till svar.
Tiden är viktig på teatern. För att det tighta schemat skall hållas gäller det att inte slarva.
− Repetitioner för Gösta Berlings Saga på Stora scenen är slut, säger inspicienten Patrik Joss över högtalarsystemet.
Strålkastarna på scenen släcks, arbetsljuset tänds och genast blir det en febril aktivitet på scenen. Rår, de stänger som finns i taket som man hänger lampor och dekor på, hissas ner och vagnar rullas ut. Nu gäller det att så snabbt som möjligt rigga om inför kvällens föreställning av Karl Gerhard.
På Göteborgs Stadsteater spelar man repertoar. Det innebär att man inte kör en föreställning i taget utan att man kör flera parallellt och ibland måste rigga om scenen flera gånger i veckan. Det ställer stora krav på planering och flexibilitet.
Scentekniker Raul Vega ansvarar för bygget av kvällens föreställning, han ropar ut några instruktioner till medarbetarna och sedan flyter arbetet på. Alla vet vad som skall göras och hur. Säkerhetstänket är högt, scenen spärras av flera gånger när hissar skall köras upp och när rår skall ner.
Beläggning anger hur stor andel av platserna som nyttjades under året.
Göteborgs Stadsteater har som målsättning är att årligen ge totalt 500 föreställningar på sina scener. Fyra scener finns på Götaplatsen i det anrika teaterhuset från 1934. Man har också en scen på Hisingen, Backa Teater. Där riktar sig repertoaren mer mot barn och unga.
2016 var ett tungt år och för första gången sedan 2007 besöktes teatern av färre än 100 000 besökare. Tack vare flera publikframgångar under 2017 ser siffrorna redan ut att vända. Bland annat Karl Gerhard men även Tidningshuset som Gud glömde och Flugorna har varit bidragande orsaker till att det ser ut att blir ett bra år för teatern berättar pressansvarige Ann Waldeborn.
Hissen installerades redan 1934 och är idag helt digitalt integrerad.
Stora scenen, onsdag kl. 15.45
Spåren efter Gösta Berlings Saga är nästan borta, kvar är bara en stor träkonstruktion, cirka åtta meter bred och tre meter hög. Fram till och med 2002 sköttes mycket av det tunga arbetet för hand. I och med en stor renovering har mycket av arbetet digitaliserats.
Hissen installerades redan 1934 och är idag digitalt integrerad.Raul knappar in några kommandon på datorn som styr allt på scenen. Den stora skivan, cirka tio meter i diameter som scenen består av, snurrar ett halvt varv och träkonstruktionen hamnar i framkant på scenen. Han trycker på ytterligare några knappar och hela det stora scengolvet åker neråt i marken.
Hela scenen är en hiss.
Fyra våningar ner kan man åka och här förvaras dekor, rekvisita, kostymer och längst ner finns scenerier. Där, längst ner i källaren skickar man ut den stora träkonstruktionen, den får stå kvar där tills det blir repetition nästa gång.
Praktikanten
Fikarummet backstage, onsdag kl. 16.30
Ett lugn har lagt sig över backstageområdet på Stadsteatern. Scenarbetarna har byggt klart dekoren och de som skall jobba med kvällens föreställning passar på att äta lunch. Salongen är tom så när som på belysningsmästaren som testar ljuset.
De flesta skådespelarna brukar trilla in runt halv sex. Det beror på hur lång tid de behöver spendera i sminket. Någon som är tidig tar en kopp kaffe, någon annan går runt i sin omklädningsrock och sjunger upp.
Christoffer är uppvuxen i Växjö. Han flyttade till Göteborg i och med att han kom in på Balettakademin.
En som är på plats är Christoffer Mårdh Löwenadler. Han är 22 år och pluggar andra året på Balettakademins musikalprogram i Göteborg. Han gör just nu tillsammans med tre klasskamrater sin praktik på Stadsteatern. Att få vara en del av en ensemble på en stor teater är något helt nytt.
− Det är helt annorlunda än alla amatöruppsättningar och skolföreställningar jag har varit med om tidigare.
Christoffer har nyss kommit från gymmet, sippar på en proteinshake och kollar på sin mobil. Backstage är det alltid avslappnat och lugnt berättar han men skiftet sker fort.
− När föreställningen väl är igång är det ett annat fokus. Man ställer om mentalt och kroppsligt när man står bakom ”byxan”.
”Jag var bombsäker på att jag skulle bli arkitekt eller läkare.”
Stadsteatern tar gärna in praktikanter. Det är alltid anpassat efter föreställningen och till den här behövdes det skådespelare som förutom skådespeleri även kan dansa och sjunga. Hela Christoffers klass fick gå på audition. Han minns första gången han stod på Stadsteaterns scen:
− Det var ”döhäftigt” att stå på den här enorma scenen, den är ju jättestor, den är så djup och salongen så omslutande.
Han är här för att lära och kommer ta alla chanser han får.
− Jag har frågat hela ensemblen om bokråd, om dokumentärer, vad de tycker om det här och det här? Det är uppskattat att man visar engagemang och ambition.
Christoffer kommer från en familj som alltid har sysslat med musikaler och teater. Trots det var det inte förrän i sena tonåren som han själv blev intresserad.
− Jag var bombsäker på att jag skulle bli arkitekt eller läkare. Sen kom det här. Och bara wow. Det är ju det här jag vill hålla på med.
Att det är på scen Christoffer skall stå framöver är det ingen tvekan om. Ifall det blir som musikalartist eller i någon annan form är inte självklart.
− Jag är väldigt öppen för vart det här tar mig. Jag provar gärna allt. Jag kommer söka alla musikaljobb jag kan, men jag har inget emot att söka mig till ren teater, film eller tv om det nu skulle vara ett alternativ.
Idag ges den nittonde föreställningen av Karl Gerhard av totalt cirka fyrtio och efter det är praktikperioden slut och det är dags för nästa utmaning.
− Då är det tillbaka till skolan och vårterminen i tvåan. Med den här erfarenheten i ryggen så är jag mer motiverad än någonsin att dyka rakt ner i det här.
Passning
Stora scenen, onsdag kl. 20.33
I bakkanten på scenen, i mörkret, står scenarbetarna Martin Karlsson och Raul Vega bakom en enorm dalahäst.
− Redo för hästen, säger Bele, i sitt headset.
− Klart på scen, svarar Raul.
− Redo med tungröken, säger Bele och avvaktar, släpp på…NU.
Röken väller ut underifrån hästen och in på den mörka scenen. I framkant står Tomas von Brömssen och sjunger en sång, publiken sugs in direkt. Det är upptakten till andra akten och en av pjäsens höjdpunkter.
− Hästen går…NU, säger Bele.
Dalahästen står längst bak på scenen under hela första akten. Bakom scenerier och täckt av en filt.
Utan att synas eller höras, rullar scenarbetarna mjukt ut den stora hästen på scenen. För publiken är det som om hästen framträder ur tomma intet, i själva verket har den stått längs bak på scenen hela föreställningen. Röken fyller ut scenen och till slut står hästen bredvid sångaren när han når låtens klimax.
− Snyggt jobbat, säger Bele.
Han bläddrar vidare till nästa scen i manuset. Trots att han har sett föreställningen otaliga gånger skrattar han åt skämten, ibland nynnar han med lite försiktigt i sångerna. Då och då kommer någon skådespelare fram och frågar någonting, oftast om något helt annat än den scen de just nu skall in och spela.
En av Christoffers klasskamrater, Vinga Magnusdotter, gör några sista övningssteg bakom ”byxan” innan hon skall in och dansa en sista gång. Hela tiden övar de, hela tiden försöker de göra sin prestation lite bättre.
Ridå
Norra scenkanten, onsdag kl. 21.30
Applåderna ekar över salongen och når bak till inspicientens plats bakom scenen. Skådespelarna står på scenen och tar emot publikens jubel för tredje gången. Det har varit fullsatt idag, publiken är nöjd och ger en stående ovation. Skådespelarna lämnar scenen, applåderna ökar i styrka, publiken vill ha mer.
− Kom igen, in igen, ropar Bele till någon ur orkestern som redan var på väg ut till fikarummet.
− Bra show, säger han sedan i headsetet till scenarbetarna.
De får inte vara med ute på scenen och ta emot publikens jubel, de verkar trots det nöjda. En föreställning som flyter smidigt utan några större problem verkar vara fullt tillräckligt för detta gäng.
Det blir samling av hela ensemblen och scenarbetarna i fikarummet, man applåderar och kramas. Tackar varandra för ett bra jobb. Kanske ger någon kommentar om någon som gjort något extra bra.
Bele sveper en kopp kaffe och tar en lussekatt och går sedan tillbaka till sitt skrivbord.
− Seg publik idag, säger ljudteknikern Jesper Lindell.
− Har de inte gått än, frågar Bele och kopplar på headsetet.
− Hur ser det ut, är salongen tom? Bra då kör vi, säger han och småspringer ut på scenen.
Scenarbetarna är inte klara för kvällen. Nu skall all dekor bort, rekvisitan skall läggas på rätt plats, kostymerna hängas upp. Allt har sin plats och det är viktigt att det läggs där så att de kan hitta sakerna när det är dags för föreställning nästa gång.
Scengolvet skall vara tomt när de går hem för kvällen, för imorgon är det dags för nya repetitioner.
Snabbare än ljudet
